Sttor grattis tjejer, hur kändes det att vinna stipendiet i Antons Minnesfond?
Det var väldigt kul faktiskt att vi fick äran men samtidigt känslosamt och väldigt vackert. Att få stipendiet betyder mycket eftersom det handlar om mer än bara en prestation, det handlar om värderingar, engagemang och glädje i sporten. Vi blev väldigt glada och kände att allt vårt jobbet lönat sig, men också motiverade att fortsätta utvecklas som tränare.
Ni gör ert tredje år som coacher för Flickor U11 (F15 Leoparder). Hur går det för dem?
Det går verkligen jättebra! Gruppen har vuxit både i antal och i självförtroende och de är så himla kul att se allas utveckling under matcherna. Spelarna vågar mer, jobbar bättre tillsammans och har fått en fin lagkänsla. Det viktigaste för oss är att de har roligt och får träna basket på en nivå som utmanar och det märks både på träningar och matcher! Tjejerna vinner matcherna överlägset och vi funderar på att flytta upp dem i nivå svår för mer utmaning!
Hur har ni utvecklats själva som tränare? Vad gör ni annorlunda nu från att ni började?
Vi har blivit mycket tryggare i vårt ledarskap. I början handlade det mycket om att ”köra på” och försöka hålla koll på allt samtidigt. Nu planerar vi träningarna tydligare, kommunicerar bättre och anpassar övningar efter gruppens nivå och dagsform. Vi har också blivit bättre på att ge positiv och konkret feedback.
Ni är ju inte bara tränare utan spelar också med Damjuniorerna samtidigt som ni coachar. Är det svårt att hinna med båda åtagandena?
Det är en utmaning ibland, särskilt när scheman krockar. Men eftersom att vi tycker coachandet och spela basket själva är så himla roligt försöker vi verkligen att klämma in båda och lägga upp det på ett bra sätt i schemat.
Vad är roligast, är det att spela själv eller att coacha?
Det är två helt olika saker, så det går nästan inte att jämföra. Att spela är ren glädje och tävlingslust. Men att coacha ger något speciellt – man får se andra utvecklas, växa och lyckas. Det är en stolthet på ett helt annat plan. Så svaret är: båda, fast på olika sätt.
Har ni satt upp något mål med er coachning?
Vårt främsta mål är att tjejerna ska älska sporten och vilja fortsätta länge. Vi vill skapa en trygg miljö där alla vågar prova nytt och där utveckling är viktigare än resultat. På sikt vill vi också att de bygger en stark lagkultur, där man stöttar varandra både på och utanför planen.
Vad tycker ni är de viktigaste egenskaperna som gör en tränare till en bra ledare och coach?
Vi tycker det är några saker som är extra viktigt:
• Tålamod – alla lär sig i olika takt.
• Positiv energi – det smittar av sig direkt.
• Tydlighet – både i instruktioner och i ledarskap.
• Lyhördhet – att se spelaren bakom spelaren.
• Engagemang – barn märker direkt om man bryr sig på riktigt.
Har ni själv några förebilder eller tränare som ni fått inspiration ifrån?
Absolut. Vi har haft tränare som varit fantastiskt stöttande och som visat hur viktigt det är att se varje individ. Dessutom inspireras vi av ledare i klubben som är duktiga på att skapa struktur, trygghet och glädje. Vi försöker plocka delar från många olika personer.
Har ni några råd eller tips till andra yngre coacher som precis har börjat coacha eller kanske är precis i början av sin tränarkarriär?
Några bra saker är att:
1. Våga prova – man lär sig massor av att testa saker.
2. Planera träningarna, men var flexibel.
3. Se varje spelare, inte bara laget.
4. Fokusera på glädje och utveckling, inte resultat.
5. Kommunicera enkelt och positivt.
6. Ha tålamod – både med spelarna och med dig själv.
Till sist, vad är det roligaste med att vara tränare?
Det absolut roligaste är att få följa spelarnas resa. Att se dem lyckas med något de kämpat med, eller att se deras glädje efter en bra träning – det är oslagbart. Känslan av att man kan påverka och peppa någon att växa, både som spelare och person, är verkligen unik.
Stor tack tjejer, åter igen stort grattis till stipendiet i Antons Minne och lycka till nu under resterande del av säsongen 2025-2026.
