Författat av grandaren Carl-Johan Silfverswärd
I början av 1970-talet var sporten Basket närmast obefintlig på Lidingön. Det fanns ett lag på södra ön som vi betraktade som ”gubbar” då de var 2-4 år äldre än vi själva. Två personer i det laget som dyker upp i minnet var en Magnus Erkander och en Ola Sahlbrand. De kallade nog sitt lag för Lidingö Basket och hade fått en träningstid via fritidsförvaltningen. Vi känner tyvärr inte till när det laget startade. I övrigt var det helt dött på basketfronten och de stora sporterna på ön var på 70-talet volleyboll, handboll och friidrott.
Detta uppmärksammades 1974 av ett gäng unga grabbar som nyligen sammanstrålat i 7:e klass på Hersby skola. Längst bak under en musiklektion (vi tillhörde verkligen inte musik-eliten i klassen) kokades en basketförening ihop som fick det något juvenila namnet Bazooka-61. Patrik Norrman, Björn Petersson och Calle Silfverswärd bildade styrelse flankerade av Alexander Mangs-Teles som var starkt drivande och den största basket-entusiasten av alla. Med detta ordnat stegade vi upp till Lidingö stadshus och fick audiens på fritidsförvaltningen. Ansvarig för idrottshallarna, Göran ”Pyris” Johansson, blev nog rätt förvånad då några grabbar, knappt i målbrottet, begärde tillgång till träningstider och bidrag från kommunen. Resultatet blev en träningstid i Brandstationens pyttelilla gymnastikhall på Vasavägen samt aktivitetsstöd baserat på redovisade träningstillfällen och antal deltagare.
Vårt ambitiösa A-lag bestod således av ett gäng 13-åringar. Tröjor med namnet ”Bazooka-61” och en klubbmaskot ritad av Patrik Norrman (efter förebild i Svenska Mad) tillverkades. Träningar, med olika tillfälliga tränare, mynnade ut i seriespel och deltagande i dåvarande Kluring Cup vid några tillfällen. De första åren blev det en hel del tunnelbana till bortamatcher i Farsta, Blackeberg och dåvarande basket-metropolen Alvik. Vi startade till och med en supporterklubb där initialt mest föräldrar övertalades att vara medlemmar. En medlemstidning ”Bladet” snickrades ihop där det förekom referat, historier och försäljning av supporter-prylar. På sändlistan (det var post på den tiden) hade vi med hans majestät konungen men vi vet inte om han någonsin läste tidningen.
Då ön redan hade två volleybollföreningar och två handbollsföreningar önskade kommunen att vi skulle samarbeta med laget på södra ön. Dessutom hade basketförbundet synpunkter på vårt val av klubbnamn och de tyckte inte Bazooka var passande. Exakt när vi tillsammans tog namnet Lidingö Basket är lite höljt i dunkel men det var bara något år efter bildandet. Redan 1976 började de äldre att pensionera sig så då var det Bazooka-gänget som drev klubben.
När vi någon gång under gymnasiet, i slutet av 70-talet, skulle göra specialarbete valde Björn och Calle ämnet gymnastik och genomförande av en basket-cup på ön. För att få maximal uppmärksamhet döpte vi cupen till Lidingö Tidning Cup och efter kontakt med sagda lokaltidning med positivt utslag drogs projektet snabbt igång. Vi bestämde att cupen skulle rikta sig till alla fjärdeklassare på ön och inbjudningar skickades ut. Till viss förvåning fick cup-inbjudan stort genomslag och ett flertal lag från alla skolor anmäldes. Cupen genomfördes med stor täckning i Lidingö Tidning och specialarbetet blev godkänt.
Men därefter uppstod ett vakuum, där flera av de deltagande fjärdeklassarna ville fortsätta spela basket. Vad göra? Dags att leverera! Det blev nytt besök på fritidsförvaltningen med begäran om fler träningstider i fler hallar och mer pengar. ”Pyris”, som måste ha varit en mycket framsynt man, kanske såg potentialen och beviljade. Först då insåg vi att vi också måste ha tränare till alla lag, en roll som vi i början själva fick ta. Det blev en lite hektisk tid för oss med basketträningar flera dagar i veckan med de yngre lagen och dessutom vårt eget lag med fjuniga tonåringar. Det var också ett digert arbete vid sidan av planen med att registrera alla träningar och deltagare för att erhålla aktivitetsstöd. På något sätt fick vi det ändå att rulla och många yngre lag anmäldes till ”Kluring Cup” i Stockholm. Det så kallade A-laget, nu decimerat då ”gubbarna” slutat, bestod i slutet av 70-talet av ett gäng tonåringar som tränade glatt men som insett att elitserien nog inte var nåbar.
I sökande efter tränare till oss själva fick vi så småningom kontakt med Olle Lindström från dåvarande KFUM Central, sedermera Central Basket i Stockholm. Föreningen växte, om minnet är rätt, till minst 15 ungdomslag med träningar varje vecka och match till helgen. När den gamla BP-macken i Torsvik revs drev entusiasten Alexander en kampanj för att kommunen skulle bygga en baskethall på platsen men det blev tyvärr inte av. Sammantaget blev det lite väl mycket jobb för att vi själva skulle kunna sköta föreningen med allt fler lag att hålla reda på, ekonomi med redovisning av aktivitetsbidrag som krävdes från kommunen för att behålla aktivitetsstöd och eget basketspel. Central Basket klev successivt in och tog så småningom över verksamheten, men fortfarande under namnet Lidingö Basket. Redan då var klubben en av Stockholms största ungdomsverksamheter för basket.
