Från Grekland via AIK som först spelare och sedan tränare, har Vasilis Skarlatos nu landat i Lidingö Basket där han gör sin fjärde säsong som herrlagstränare. Under Vasilis ledning har laget genomgått en generationsväxling där majoriteten av spelare nu består av egna produkter från ungdomslagen snarare än värvningar utifrån. På lördag tar herrarna emot Uppsala Basket i Hersbyhallen i en säsongsinledning som varit som en berg och dalbana med höga toppar men även dalar. Vi har fått oss en pratstund med Vasilis.

Välkommen till veckans intervju, vad har säsongsinledningen varit för dig och herrlaget?

Säsongsinledningen har inte varit särskilt normal, med tanke på att vi spelade fem matcher på bara två veckor. Om man dessutom räknar med två U19-matcher blir det totalt sju! Det är väldigt tufft för ett lag på vår nivå att hantera så många matcher utan tillräcklig tid för återhämtning eller träning mellan matcherna. Det ledde förstås till en del ojämnheter i våra prestationer och gjorde att vi inte riktigt spelade stabilt. Jag tror dock att ju mer tid som går, desto bättre och stabilare kommer vårt spel att bli.

Du gör nu din fjärde säsong som tränare för Lidingös herrlag, hur skiljer sig dagens herrlag från att du klev in som huvudansvarig?

Ja, det stämmer. Det här är min fjärde säsong i Lidingös herrlag. Det som framför allt skiljer den här säsongen från min första är hur truppen ser ut. I år har vi 14 spelare som är fostrade i Lidingö Basket, vilket är extremt viktigt för oss. Dessutom har vi 11 spelare i truppen som samtidigt spelar i våra ungdomslag – något som också betyder mycket för klubbens utveckling.

Din egen tränarkarriär då? Hur har den sett ut?

Jag studerade till baskettränare i Grekland. Med den utbildningen får man coacha på alla nivåer i Europa, från den lägsta till den högsta. När jag var klar med studierna började jag coacha i Grekland samtidigt som fortfarande spelade själv. Jag coachade där i tre år på olika nivåer innan jag flyttade till Sverige. När jag kom hit började jag spela för AIK i Superettan, samtidigt som jag var tränare för deras U17-lag. Året efter tog jag även ansvar för både U19-laget och deras B-lag, som då spelade i division 2. Jag valde sedan att sluta spela själv för att kunna fokusera mer på coachningen och på att lära mig svenska språket. Under de följande åren var jag huvudtränare för AIK:s herrlag i Superettan, och jag coachade där totalt i fem år innan jag bestämde mig för att gå vidare till Lidingö Basket.

Hur kom det sig att du ville bli tränarre från första början?

Jag spelade själv basket på professionell nivå i Grekland i 13 år. Eftersom basket är min stora passion och något jag verkligen brinner för, ville jag inte lämna planen helt när jag slutade spela. Därför bestämde jag mig för att fortsätta vara nära sporten – som tränare.

Bredvid dig på tränarbänken sitter Henrik Key och Johan Pålsson, hur ser rollfördelningen ut mellan er?

Först och främst vill jag betona att samarbetet mellan mig, Johan och Henrik fungerar strålande. Vi har kontakt nästan varje dag för att diskutera olika saker som rör laget. De flesta besluten fattar vi tillsammans, till exempel vilka spelare som ska ingå i truppen eller vilka som ska vara med i varje match. Jag har lite mer ansvar för planeringen av träningarna, men när det behövs hoppar både Johan och Henrik in och tar ansvar för delar av träningen. Under matcherna har vi korta samtal på bänken eller inför varje timeout om vad vi kan förbättra. Till sist vill jag lyfta fram att Johan och Henrik även coachar vårt U19-lag och herrutvecklingslaget, vilket skapar den kontinuitet vi vill bygga upp i klubben.

Ni har inlett säsongen med fem vinster och fyra förluster. Är du nöjd med säsongens så här långt?

Jag skulle inte säga att jag är nöjd. Enligt mig hade vi kunnat undvika åtminstone två av förlusterna – om vi hade varit lite mer aggressiva i försvaret mot Central och delat bollen bättre i matchen mot Fryshuset. Vår filosofi bygger på att spela aggressivt i försvar, kommunicera tydligt och spela ett snabbt, organiserat spel där alla är delaktiga. I just de två matcherna tycker jag att vi inte riktigt följde vår spelidé fullt ut. Samtidigt har vi gått igenom matcherna på video, analyserat våra misstag och pratat om vad vi behöver förbättra. Jag är övertygad om att vi bara kommer att bli bättre framöver.

Du gör som sagt din fjärde säsong som herrlagstränare i Lidingö Basket nu, hur ser dina framtidsplaner ut?

Mitt mål med min coachning just nu är att hjälpa och leda Lidingö Basket mot sina långsiktiga mål. Det handlar framför allt om att ge våra egna spelare, som är fostrade i klubben, möjligheten att ta steget upp till herrlaget och fortsätta utvecklas där. Vi har tagit stora steg i den riktningen under de senaste två åren, men ambitionen är att fortsätta på samma – eller ännu bättre – sätt. Samtidigt vill jag förbereda våra unga spelare med potential för att kunna spela på ännu högre nivåer än Basketettan, genom att visa vad som krävs och hur man arbetar på den nivån.

Tillsist, vad är roligaste med att vara baskettränare?

Det roligaste med att vara baskettränare är att få följa spelarnas utveckling, både som idrottare och som människor. Att se dem växa, ta större ansvar och ta steg framåt på planen är otroligt givande. Jag brinner för att bidra till deras framgång och hjälpa dem nå sin fulla potential. Samtidigt är det fantastiskt att skapa en miljö där spelarna trivs, utmanas och utvecklas – både på och utanför planen. Den dagliga processen, där små framsteg leder till stora resultat över tid, är det som gör tränarrollen så inspirerande och meningsfull för mig.

Tack för pratstunden och lycka till mot Uppsala på lördag. Vi hoppas att många vill komma och heja på laget på plats i Hersbyhallen klockan 15.00.